kiwiras, billiga jordgubbar och en trasig pantmaskin

Ibland kommer dagarna som förvånar mig. Dagar som känns trista i kanten och gråa i tonen. Dagar som man rycks upp ur sängen för att klockan inte ringer och nästan somnar ståendes på spårvagnen och man inte har någon aning hur man matchade dagens kläder. Men som man positivt får komplimanger för den fina färgmatchningen. Ja plötsligt händer det, kanske man säger? Eller så kanske förra veckans första hälft på färgkursen gjorde sitt och hade landat under helgen. Ja kanske.
Sen en färgrik föreläsning med en fotograf som bara fotar i svartvitt. Och ett samtal med en annan och minuten senare vet man plötsligt vad som händer under sommaren. Känslan som finner ro och kommer gör mig lugn för vad som väntar. Gula bilen och jag, det blir vi en sommar till. Men det är också den känslan som stör mig. Att plötsligt finna ro men i denna miljö är det omöjligt att finna den mitt uppe i ett projekt. Man kastas mellan trygghet och panik. Ett lugn i ett kaos är bättre än kaos i ett lugn kanske.
Men på spårvagnen hem så landade jag och dansade sedan hem. Den känslan. Jag borde spara på den.

Någon ananstans så förvånas jag över händelser. Saker som får en att rycka på mungipan och le lite. Hjälpa någon och komma på sig själv att man har utvecklats. Att saker i en miljö påverkar mig i alla miljöer som en bättre människa av bättre människor.
En trasig pantmaskin med en butikspersonal inuti, en pojke som väntar på att få panta sina burkar och jag som inte ville vänta. Han hade bara en kasse och jag ännu färre..Han fick dem. Jag gick glad för den lilla sakens skull att göra någon annan glad in och glömmer en korg. Försöker gå tillbaka genom metallslussen men fastnar mellan två dörrar, och får igengäld hjälp av två andra. Påväg in med ett stopp vid frukten där det rasar kiwi och ananas och en kort liten dam står där och försöker stoppa ännu fler som är påväg ner mot golvet. Jag springer fram för att hjälpa henne och hon tackar mig många gånger med nickningar och leenden, och hon vill gärna visa mig de billiga jordgubbarna som är jätte jätte bra. Sen skrattar hon lite, ler och fortsätter.
Jag är förvirrad. Men glad. Fortsätter med min handling och ler för mig själv.

februari 2012

känslan när man trivs.
för det gör jag.
jag trivs här. speciellt den här helgen. helt fantastisk. har den varit.
har gjort roliga saker och träffat massa fina vänner och även många nya.
då mår man bra.
så jag spar på den fina känslan lite till. och vill kanske aldrig släppa den.
nej, jag ska nog aldrig släppa den.
känslan.


jag längtar efter våren. inte för att vintern har varit lång eller så. utan för att våren strålar så fint och värmer på kinden. det gjorde det nästan förra veckan. om man stod i solen, helt helt blixt stilla så blev kinden varm.
vår du är välkommen nu. jag vill ha dig här nu.

har jag sagt att jag har instagram? det har jag.
soefi heter jag. så lägg gärna till mig där!


Det är något som händer när orden kommer till fingertopparna. Är det det som kallas fingertoppskänsla?


hej 2012

tycker det klingar fint i mina öron. Tvåtusentolv. hej och välkommen 2012!

Kl är 0758 när jag rullar från startstationen. Konduktören hälsar att alla som inte har skridskor på sig ska ta det lugnt på perrongen vid byte.
Jag förstår honom. Paret bredvid mig förstår. Jag tror alla förstår och drar lite på smilbanden. För det är så man gör. Man nickar med huvudet till närmsta person med ögonkontakt, blinkar lite och drar på smilbanden. Sen har man förstått. Och händer det tidigt på morgonen så får man säkert en bra dag. För det är så man gör. När man förstår.

Solen har ännu inte gått upp. Den ligger tyst och stilla bakom bergen och väntar på tiden. På att tiden ska bli rätt. Rätt med dagens siffror i tidningen. När den bör gå upp. 
Konduktören påminner om halkrisken på ny plattform.
Som att den ställt klockan och går upp en speciell tid. Eller är som tåget och måste passa tider. Måste. Passa. Tiden.

Konduktören hälsar att vi nu har närmat oss tropiken och den värsta halkan är över.
Även här tar snön slut och syns bara i stora högar bredvid vägarna.
Jag är framkommen igen till Göteborg just nu i skrivande stund. Utanför fönstret viner det i luften och slår i plåtar långt bort. En ny storm igen.
Det är väl tiden, igen. Som gör så.

when you not think of it, its then you think of it

Ibland säger man saker som man gått och tänkt på en tid. Och plötsligt när man uttalar det för någon annan så får man som en slags uppenbarelse. Om hur det verkligen är. Man kanske aldrig själv har vågat mer än bara tänkt för sig sjäv.
Men den känslan. Den känslan. När tanken är helt ren och klar så plötsligt förstår man. Hur man själv tänkt.
Jag vet vad jag ska välja nu. Till tredje perioden i vår. Till de andra två åren.

unknown

vill göra så mycket mer men nu tar tiden slut

Jag går samma gator. Samma gator som jag gick på förut. Jag fikar samma fika som jag fikade förut.
Jag har varit hemma, hemikring. Hemma. Hemma och kört bil, hämtat ny luft, tränat på dialekten och klappat hästar. Dalahästar. Myst med mina vänner och familj som jag träffar alldeles för lite.
Men nu är jag åter igen på mark söderöver i landet. Efter en dag med tåg och tågförseningar på en timme såklart. Men pengarna tillbaka, right?
Men jag gillar att åka tåg. Det är något med farten och alla intryck som blir uttryck som kommer väldigt snabbt och inte släpps lika snabbt. Jag gillar det. Sen att väskan blev tyngre på hitvägen än hemvägen, är mycket märkligt. Ja visst är det?

Jag vill gå alla gator igen. Jag vill åka samma väg igen. Men det gör jag, om några veckor igen.

Nu är det ny vecka. Slutspurtsvecka innan redovisning med gruppen nästa vecka. Sen är den första kursen klar!


där något slutar tar något annat vid


Ur lite kommer mycket och ur mycket kommer lite mer

Nästan varje dag har jag en Aha-upplevelse. Stunder som man kommer på saker, hur saker och ting faktiskt ligger till, vart man är och bara ett, Aha. Nu förstår jag grejen.
Jag gillar mönster. Det har jag kommit på. Och perspektiv. Och Göteborg. Det har jag också kommit på.


All these books

Böcker. Och tid. Böcker. Och tid. När ska jag ha tid att läsa alla mina böcker? Alla böcker som jag köpte eller fick på bokmässan och alla intressanta böcker jag samlat på mig. När ska jag ha tid att läsa dom?
För när jag har tid. Är jag då så pass orastlös att sätta mig för att läsa en bok? (Fick lov att googla på ordet rastlös för att komma på ett motsatt ord till det, men det enda jag fick fram var ord i ordet.  rarasassrasttlölösöss. Tack google. )

Men.  paus Idag.  paus Idag sitter jag på min nya fina luddiga matta jag köpte förra helgen med böckerna uppradade framför mig och känner mig på helt rätt humör för att läsa. Läsa böcker.

Idag har jag också redovisat en fyraveckors uppgift med tillämpning i träverkstaden. Kanske är det därför jag känner mig lugn.
Lugn, där var ordet förresten. Motsatt till rastlös.

second thoughts and second hand

Har varit på second hand och loppisrunda i dagarna med Emma. Sen idag så har vi testat de flesta spårvagnar och däribland Lisebergslinjen. Även gått bredvid en parad och demonstrationståg.
Och idag så slog även tanken mig att jag är en nörd. Men inte vilken nörd som helst. Designnörd kan vi säga. En som tänker halleluja och säger åh till de mest fantastiska av saker.
Det spelar ingen roll om det är gamla eller nykomna grejer. Bara det är något jag inte sett förut. Och som är nytt för mig.
.

perspektiv

Idag såg jag samma kyrka som jag såg förra veckan. Fast från ett annat perspektiv. Jag var högt över taken och det var först då jag förstod vart jag var. När jag såg kyrkan. Åt ett annat håll kunde man se liseberg. Eller en annan fin kyrka.
Det är en häftig känsla man får när man är över allt annat och allt blir mindre, man tror att man är störst. Men kommer man ner igen så ändras det och husen och träden reser sig högre än sig själv igen.
Men man har trots allt varit där och sett det, att man kan bli större än något som är stort. Det går om man klarar av lutningen upp. 
Jag gillar när man får perspektiv på saker, det blir liksom lättare att se.
.

stil

Igår kväll när det åskade och blixtrade som om Tor aldrig gjort annat så funderade jag. Funderade på stil.
Har fått frågor som. "Vad är din stil?" "Vad ritar du?" "Vad gör du för något?"
Varpå jag blir stum och vet inte vad jag ska säga. Hur beskriver man sin egen stil? Jag gör det jag tycker är kul. Jag exprimenterar med färg, utan färg, i penseldrag och låter pennan bara fara över papperet. Får jag en uppgift så börjar det snurra i hjärnan och jag försöker alltid göra mitt bästa för att lösa det.
Men hur beskriver man sin stil i ord? Jag gillar att se det där lilla och oviktiga men att göra något roligt av det. Jag gör det gärna enkelt, för varför ska man göra det så komplicerat?
Eller bara att fånga en känsla. Och kunna uttrycka känslan så att det syns för betraktaren. För allt är också mycket upp till betraktaren, hur alla upplever samma sak på olika sätt. En stil kan alltså uppfattas så olika.
Det finns så många eller & och. Det är svårt att bara ha en stil och göra en sak. För om man ska få det så tror jag man måste hålla på i hundra år.
Vad skulle jag göra om jag inte fick uttrycka mig? Vad annat är jag intresserad av?
Kan inte komma på något annat som jag ens skulle vilja läsa eller hålla på med. Och att dessutom ha flera stilar, tror jag är det viktigaste. Att få uttrycka mig själv i bild och föremål är det som känns naturligt och ligger mig varmast om hjärtat. Det är det som är jag.
.

RSS 2.0